Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Förundrad

Förundrad ikväll över mina humörsvängningar, jag förstår inte hur jag kan vara lycklig, avkopplad och positivt engagerad ena stunden för att i nästa se världen i svart, känna hopplöshet och bli helt passiv. Helgen började bra och jag var driven men tröttheten och passiviteten kom över mig när jag kom hem och var själv igen. Jag börjar förundras över mig själv, hur jag egentligen mår. Jag har aldrig haft depressiva tendenser förut men nu har jag varit synnerligen pendlande och negativt passiv länge, det måste ju bero på nått men hur ska jag ta reda på vad och hur jag löser det? Är det ett problem eller har vintern och det gråa sugit all kraft och energi ur mig nu liksom tidigare men att det denna gång varat mycket längre. Börjar längta tillbaka hem till Bryssel, till enkla saker och till staden, har kanske rastlösheten satt sig i kroppen på mig och reslustan kommit ikapp mig? Skulle jag kunna lockar tanken att lämna lägenhet, familj, vänner, pojkvän och studier snabbt utan att prata med någon och bara lämna stan, antingen tillbaka till Bryssel eller till något nytt kul ställe. Det lockar, jag drömmer om det och längtar men inser att det är det enkla valet. Jag måste ta itu med hur jag mår och tänker men det enkla och det underbara vore att fly, att utforska det nya igen, skapa mig en ny tillvaro och känna en stads rytm igen. Bryssel passade mig jag kände ett flyt och fick energi, undrar om jag idealiserade tillvaron för att det var ett enkelt liv, problemfritt och kravlöst. 
Undrar om det som får så många unga idag är att må dåligt är att bristen på krav tidigt i livet. Hade vi det helt enkelt för enkelt när vi växte upp? Lyssnade på en kille som varit hjälparbetare i Somalia, och som så ofta annars slås jag av att jag kanske skulle vara lyckligare om mina primära intressen någongång varit hotade. Han sa sig vara lycklig. Jag undrar när jag sa det om mig själv senast.
/Tankspridd 

Annonser

Tankspridd

Jag har haft flera bloggar vid det här laget problemet har varit att för många har fått reda på dom och att jag känt mig begränsad i vad jag kan skriva. Min tanke är nu att jag ska hålla denna för mig själv, och ev personer som hittar hit, och bara vara ärlig. Jag har försökt skriva bara för mina egna ögon men det har jag inte haft någon större framgång med hittills. Detta verkar vara mitt sätt att uttrycka mig. Tankspridd beskriver sätter jag skriver på väldigt väl, jag kan hoppa från ett ämne till ett annat och skriver det jag tänker.   

Idag är det jag funderar över relationer och hur man kan sakna någon så fruktansvärt fastän man snart ska ses igen. Sov hos min pojkvän igår och tanken på att sova ensam i natt lockar mig inte alls. Jag har länge varit något av en ensamvarg och efter att ha gått in i min första förhållande så skrämmer jag mig genom att jag inte kan få nog, någonsin. Så bra som jag mår i hans sällskap gör jag aldrig annars och jag vill bara ha mer. Men jag måste ju kunna vara själv och trivas med det, det har jag ju alltid gjort förut och det måste jag hålla kvar vid. Lever i tanken om att man inte ska ändra på sig för mycket när man går in i en relation och det känns fel om jag ska ge upp den del i mitt liv som varit en konstant och min trygghet, min ensamtid.  Det känns fel, jag känner mig needy och jag tycker inte om det samtidigt som jag känner mig tacksam över att ha någon och inte behöver vara ensam längre. Livet har blivit så mycket lättare. Snacka om lyxproblem egentligen. 

Det enda är att jag runt omkring mig ser människor som går in i relationer och vips är de borta, de syns inte längre, de umgås inte längre med sina vänner och personligheten förändras. De är inte längre de jag trodde mig känna och det ganska bra. Tanken på att bli sådan skrämmer mig rätt mycket. Man ska väl inte behöva gå in i en relation och ge upp sin personlighet eller förändras helt? När sociala människor sluter sig och helt plötsligt slutar att finnas där undrar jag vad det är som händer. Jag har vid det här laget tappat en del vänner, manliga sådana, som stått mig riktigt nära men som bara inte verkar hinna vårda sina andra relationer längre. Bryr mig fortfarande men det har ändrats. Jag undrar vad det beror på.  Pratade med min mor tidigare, vi står varandra nära och pratade relationer och det märks att jag ärvt en hel del från henne när det gäller min syn på det hela. Grundtanken måste ju vara att man är i en relation för att man mår bra av den, eller? Både jag och mor såg en del tendenser till raka motsatsen runt omkring oss. Det måste vara tråkigt när det blir så. När det som börjar bra blir fel och det snarare går i motsatt riktning. Jag är ju inne på mitt första förhållande så jag ska väl inte komma med en viktigpetterattityd, men mamma har ju vart gift i snart 30 år så det borde ju räknas för något. Glad över den förebilden jag har i mina föräldrars relation, jag vet ju att den inte är perfekt, men den har hållit och de skickar gulliga sms till varandra. Jag planerar inte direkt något för min relation, jag trivs alldeles för bra i nuet för att tänka på något annat förutom att jag vill ha honom hos mig! 

Jaja första inlägget avklarat, kommer inte bara bli relationer utan det som finns i mina tankar för stunden.  

/Tankspridd